Andra har inte makt över hur jag mår

För ett par veckor sedan hade jag två föreläsningar två dagar på raken. Jag tyckte det gick riktigt bra, jag hade roligt och åhörarna verkade gilla det jag hade att säga.

På den ena föreläsningen var det en person som inte höll med om delar av vad jag sa. Hen satt och lyssnade med ett leende och en min som jag tolkade som skeptisk och överseende. På den andra föreläsningen var det också en person som inte tycktes vara bekväm med vissa exempel jag tog upp. Hen satt mot slutet försjunken i sin mobiltelefon istället för att rikta sin uppmärksamhet mot mig.

Efteråt tänkte jag hur lätt jag hade kunnat gå igång på deras beteende. Jag kunde ha blivit irriterad och tänkt att de inte fattade vad jag ville eller att de var ignoranta. Eller så kunde jag känna mig låg och banna mig själv för att jag inte varit tillräckligt tydlig eller för att jag klantat mig och tagit i för mycket.

Istället tycktes jag registrera vad de gjorde utan att lägga till mina egna tolkningar eller värdera deras beteende. Inte så att jag sket i vad de tänkte och tyckte utan mer att jag förstod att det pågick något i dem, men att det inte var mitt fel eller ansvar.

Bägge situationerna gav mig en tydlig fingervisning att andra inte kan få mig att känna på ett speciellt sätt. Mina och dina känslor beror på hur vi tar situationen. Tänker vi att andra inte har rätt att bete sig på ett visst sätt är det lätt att exempelvis känna irritation. Om vi tvärtom tänker att vi borde ha fattat att vi skulle gjort på något annat sätt kan vi känna oss ledsna. Kan jag komma ihåg att andra är ansvariga för sina känslor ger jag inte bort min makt för hur jag mår.

Hungerspelen och vår kulturs syn på känslor

Igår såg jag Hungerspelen på bio med min familj. Handlingen är som en dystopisk dokusåpa: 24 unga människor slängs in i en arena bestående av ett skogslandskap och de ska slåss och döda varandra tills bara en överlevande står kvar som segrare.

En av de saker som fastnade hos mig var huvudpersonen Katniss sätt att hantera känslor. Flera gånger när människor i hennes omgivning var på väg att gråta eller berätta något känslosamt tystade hon dem. Jag kanske inte ska dra för stora växlar på en fiktiv karaktär, men jag tror att hennes beteende är en ganska vanlig bild av hur många av oss försöker att hantera våra känslor.

Dels är det smärtsamt att både se andra och att själv känna obehagliga känslor. Ett sätt att försöka skydda oss själva är att ignorera känslorna. På kort sikt kan det vara en utmärkt strategi, men sätter vi det i system och aldrig tillåter oss att känna obehagliga känslor, är jag övertygad om att vi kommer att må dåligt på det ena eller andra sättet.

I en omgivning som inte bejakar starka känsloyttringar har det också ett överlevnadsvärde att inte visa sina känslor. Om vi exempelvis blir förlöjligade som barn tillräckligt många gånger när vi visat våra känslor är det till slut lättare att trycka undan känslorna istället för att släppa ut dem.

Nu när vi är vuxna finns det ofta inte ett direkt överlevnadvärde i dessa strategier. Istället har de blivit mönster som gör det svårt för många av oss att både visa vad vi känner men även att överhuvudtaget veta vad vi känner. Våra gamla överlevnadsstrategier har snedtänt och för oss snarare närmare döden än livet.

Något av det mest befriande vi kan göra för oss själva är att ta tillbaka förmågan att uttrycka våra känslor. Min starka förvissning är att vi alla har kvar den förmågan, även om den kan vara dold av många års avlagringar av mönster.

Utnyttja dina känslor

Vad spelar det för roll vad jag känner? Känslor är ju ändå bara känslor och det är väl bättre att koncentrera mig på vad jag vill istället för att grotta ner mig i känsloträsket? Om det känns dåligt kan jag väl bara hitta på något annat när jag tröttnat på att tycka synd om mig själv?

Jag tror många av oss gör just detta; antingen tycker vi synd om oss själva när vi mår dåligt eller så struntar vi i våra negativa känslor och tänker positivt eller försöker hitta på något som vänder vår uppmärksamhet bort från att vi mår dåligt. Om vi gör så riskerar vi att missa viktig information om oss själva. När vi mår dåligt får vi signaler från vår kropp i form av känslor. Är vi beredda att lyssna på våra känslor kan vi använda dem för att ta reda på vad vi behöver.

Hur det känns i oss beror på om våra behov är tillgodosedda eller inte. Mår jag dåligt - jag kanske är ledsen eller deprimerad - kan jag vara säker på att ett behov jag har inte är tillräckligt uppfyllt. Om jag listar ut vad det är för behov som inte är tillgodosett kan jag lättare agera för att få det tillgodosett.

Genom att vara uppmärksam på mina känslor kan jag använda dem som en karta för att hitta rätt. Istället för att vara ett offer för mina känslor kan jag använda dem och låta dem leda mig till det jag längtar efter. Praktiskt, eller hur?

En definition

Efter en tidig söndagsfrukost med gröt, banan, vindruvor, nektarin samt nyskördade svarta vinbär och hallon kom jag på att jag inte definierat vad känslor är för något. Jag tänker att om jag har en blogg om känslor vill jag att ni som läser känner till vad jag som skriver lägger i begreppet känslor.

Först vill jag beskriva vad känslor inte är. Känslor är inte tankar. Känslor är skilda från tankar. Jag är övertygad om att vi med våra tankar kan påverka våra känslor, men jag ser tankar och känslor som två skilda företeelser.

Känslor är förnimmelser vi upplever i våra kroppar: det pirrar i magen, det spritter i våra ben, och det spänner över bröstet. Pirrar det i magen kanske jag känner mig orolig eller förväntansfull. Om det spritter i mina ben känner jag mig nog ivrig och upprymd. När det spänner över bröstet kan jag känna mig nervös eller ångestfull.

Om jag säger att jag känner mig utnyttjad eller uppskattad är det snarare mina tankar om hur jag uppfattar att andra människor behandlar mig som jag uttrycker. Tänker jag att jag känner mig utnyttjad kan det röra sig många olika känslor inom mig; ilska, besvikelse, sorg... Säger jag däremot att jag känner mig uppskattad känner jag mig troligtvis glad, belåten och inspirerad.

Och vad spelar nu det här för roll kanske någon av er tänker? Det får bli min cliffhanger inför kommande blogginlägg. För snart är det dags att plocka fler bär.

Världens (o)viktigaste känslor

Jag ser känslor som väldigt paradoxala. Å ena sidan är de helt triviala, flyktiga och oviktiga. Å andra sidan är de mycket betydelsefulla och livsviktiga (även om de är flyktiga). Låt mig förklara.

Bara för att vi känner olika saker betyder inte det att vi måste agera på våra känslor. Om jag blir arg måste jag inte skälla ut idioten som körde ut mitt framför mig, om jag blir ledsen behöver jag inte börja gråta framför chefen, om jag blir full i skratt är jag inte tvungen att brista ut i ett gapflabb mitt under begravningen. Ni fattar vad jag menar. Vi kan inte (åtminstone inte på kort sikt) styra vilka känslor som dyker upp inom oss. Däremot kan vi använda vårt förnuft och välja att agera på ett sätt som visar att vi tar ansvar för våra handlingar oavsett de känslor som rasar inom oss. Så vi behöver inte ta våra känslor på allt för stort allvar, de kommer och går och är lika flyktiga som obeständiga.

Om vi däremot förringar våra känslor och trycker undan dem missar vi massor av viktig information om oss själva. Det finns goda skäl till att vi känner det vi gör. Känslorna vill berätta något för oss. Om jag känner mig glad, lycklig eller pigg vet jag att mina behov har blivit tillgodosedda. Om jag känner mig ledsen, arg eller uttråkad vet jag att vissa av mina behov inte blivit tillgodosedda. Om jag istället för att trycka undan mina känslor tillåter mig att känna dem kan jag njuta av dem eller göra något för att förändra situationen till något som jag gillar bättre eller tillåta mig själv att sörja det jag inte kan göra någonting åt.

Så, hur känns det när du läser detta?

Ta-da!

Det här är ett experiment. Jag har ambitionen att skriva om både stort och smått. Jag har märkt att där jag någorlunda lyckats med någon slags kontinuerlighet i skrivandet är i min blogg Individen och massan. Så jag tar det konceptet och använder till mitt projekt om känslor.

Det känns lite läskigt och utlämnande (ingen riktig känsla, men ändå) att föra ut min "anteckningsbok" i offentligheten och jag vet inte var det hela kommer att landa. Kanske någon snor min idé, skriver en bok och åker land och rike runt och håvar in miljonerna medan jag sitter kvar i Hökarängen med en blogg som ingen läser. Men om det är vad som får mig att skriva så tar jag risken.

Mitt projekt om känslor handlar om en dröm att skapa en föreställning på ett par timmar som handlar om just känslor. Jag tänker mig att jag står inför fem personer i lokalen i mitt kollektivhus eller 16 000 i Globen. En röd tråd genom föreställningen skulle kunna vara min personliga historia och mina tankar om känslor med inslag från forskning, kultur, vår mänskliga natur, omvärderande parsamtal, Nonviolent Communication och andra referenser.

Med denna blogg hoppas jag få inspiration att skriva och utforska ämnet känslor. Jag skulle också älska att om du som läser får några idéer eller uppslag eller känner till någon bok eller dokumentär eller vad som helst i frågan, delar det med mig. Jag lovar att du blir uppskriven på gästlistan till Globen om ditt tips kommer till användning.

Nu kör vi!