Jag ser känslor som väldigt paradoxala. Å ena sidan är de helt triviala, flyktiga och oviktiga. Å andra sidan är de mycket betydelsefulla och livsviktiga (även om de är flyktiga). Låt mig förklara.
Bara för att vi känner olika saker betyder inte det att vi måste agera på våra känslor. Om jag blir arg måste jag inte skälla ut idioten som körde ut mitt framför mig, om jag blir ledsen behöver jag inte börja gråta framför chefen, om jag blir full i skratt är jag inte tvungen att brista ut i ett gapflabb mitt under begravningen. Ni fattar vad jag menar. Vi kan inte (åtminstone inte på kort sikt) styra vilka känslor som dyker upp inom oss. Däremot kan vi använda vårt förnuft och välja att agera på ett sätt som visar att vi tar ansvar för våra handlingar oavsett de känslor som rasar inom oss. Så vi behöver inte ta våra känslor på allt för stort allvar, de kommer och går och är lika flyktiga som obeständiga.
Om vi däremot förringar våra känslor och trycker undan dem missar vi massor av viktig information om oss själva. Det finns goda skäl till att vi känner det vi gör. Känslorna vill berätta något för oss. Om jag känner mig glad, lycklig eller pigg vet jag att mina behov har blivit tillgodosedda. Om jag känner mig ledsen, arg eller uttråkad vet jag att vissa av mina behov inte blivit tillgodosedda. Om jag istället för att trycka undan mina känslor tillåter mig att känna dem kan jag njuta av dem eller göra något för att förändra situationen till något som jag gillar bättre eller tillåta mig själv att sörja det jag inte kan göra någonting åt.
Så, hur känns det när du läser detta?
