Hur medveten närvaro förkortar smärtsamma känslor

För en dryg vecka sedan var jag på en föreläsning med Åsa Nilsonne. Hon berättade om en forskningsstudie där man undersökte hur mindfulness påverkar känslor. Man lät en grupp utöva mindfullness och kontrollgruppen fick väl helt enkelt låta bli. Bägge grupperna fick sedan titta på slutscenerna i Titanic och på Martin Timell (jag vet faktiskt inte var han kom in i bilden någonstans).

Jag antar att de kontrollerade försöksdeltagarnas hjärnaktivitet på något sätt, resultatet blev hursomhelst detta: Bägge grupperna upplevde sorg och smärta i lika stor utsträckning, men i den grupp som övat mindfulness gick sorgen över fortare. Mindfulness tycks med andra ord hjälpa oss att återhämta oss snabbare från smärtsamma känslor, dock utan att vi blir avtrubbade.

Så att praktisera lite medveten närvaro verkar vara ett bra recept för ett mindre deppigt liv.

Att återta min medfödda entusiasm

"Morfar!" Jag hade precis kommit innanför dörren och mitt yngsta barnbarn kom glädjestrålande springande och kastade sig i min famn. Direkt efter sprang hon in till de andra och annonserade glatt min ankomst med ett nytt "Morfar!".

Jag bara smällde av. Det var det klart härligaste jag varit med om på hela dagen, ja hela veckan. Med ett sånt mottagande kan man inte annat än att bli lycklig. Hela min kropp fylldes av pirrande glädje. Vilken makt att påverka andra vi har!

Jag undrar vad som händer med oss under vår uppväxt som gör att vi så sällan hälsar på varandra med sådan översvallande oförställd glädje. Jag ska börja experimentera med att ta tillbaka min entusiasm när jag möter människor jag gillar. Så hör du något tjut bakom ryggen kan det vara jag! Annars har jag nog fångats i vanans gamla hjulspår, och då kan du ju påminna mig genom att ropa "Jocke!" och kasta dig i mina armar.