För ett par veckor sedan hade jag två föreläsningar två dagar på raken. Jag tyckte det gick riktigt bra, jag hade roligt och åhörarna verkade gilla det jag hade att säga.
På den ena föreläsningen var det en person som inte höll med om delar av vad jag sa. Hen satt och lyssnade med ett leende och en min som jag tolkade som skeptisk och överseende. På den andra föreläsningen var det också en person som inte tycktes vara bekväm med vissa exempel jag tog upp. Hen satt mot slutet försjunken i sin mobiltelefon istället för att rikta sin uppmärksamhet mot mig.
Efteråt tänkte jag hur lätt jag hade kunnat gå igång på deras beteende. Jag kunde ha blivit irriterad och tänkt att de inte fattade vad jag ville eller att de var ignoranta. Eller så kunde jag känna mig låg och banna mig själv för att jag inte varit tillräckligt tydlig eller för att jag klantat mig och tagit i för mycket.
Istället tycktes jag registrera vad de gjorde utan att lägga till mina egna tolkningar eller värdera deras beteende. Inte så att jag sket i vad de tänkte och tyckte utan mer att jag förstod att det pågick något i dem, men att det inte var mitt fel eller ansvar.
Bägge situationerna gav mig en tydlig fingervisning att andra inte kan få mig att känna på ett speciellt sätt. Mina och dina känslor beror på hur vi tar situationen. Tänker vi att andra inte har rätt att bete sig på ett visst sätt är det lätt att exempelvis känna irritation. Om vi tvärtom tänker att vi borde ha fattat att vi skulle gjort på något annat sätt kan vi känna oss ledsna. Kan jag komma ihåg att andra är ansvariga för sina känslor ger jag inte bort min makt för hur jag mår.
