Igår såg jag Hungerspelen på bio med min familj. Handlingen är som en dystopisk dokusåpa: 24 unga människor slängs in i en arena bestående av ett skogslandskap och de ska slåss och döda varandra tills bara en överlevande står kvar som segrare.
En av de saker som fastnade hos mig var huvudpersonen Katniss sätt att hantera känslor. Flera gånger när människor i hennes omgivning var på väg att gråta eller berätta något känslosamt tystade hon dem. Jag kanske inte ska dra för stora växlar på en fiktiv karaktär, men jag tror att hennes beteende är en ganska vanlig bild av hur många av oss försöker att hantera våra känslor.
Dels är det smärtsamt att både se andra och att själv känna obehagliga känslor. Ett sätt att försöka skydda oss själva är att ignorera känslorna. På kort sikt kan det vara en utmärkt strategi, men sätter vi det i system och aldrig tillåter oss att känna obehagliga känslor, är jag övertygad om att vi kommer att må dåligt på det ena eller andra sättet.
I en omgivning som inte bejakar starka känsloyttringar har det också ett överlevnadsvärde att inte visa sina känslor. Om vi exempelvis blir förlöjligade som barn tillräckligt många gånger när vi visat våra känslor är det till slut lättare att trycka undan känslorna istället för att släppa ut dem.
Nu när vi är vuxna finns det ofta inte ett direkt överlevnadvärde i dessa strategier. Istället har de blivit mönster som gör det svårt för många av oss att både visa vad vi känner men även att överhuvudtaget veta vad vi känner. Våra gamla överlevnadsstrategier har snedtänt och för oss snarare närmare döden än livet.
Något av det mest befriande vi kan göra för oss själva är att ta tillbaka förmågan att uttrycka våra känslor. Min starka förvissning är att vi alla har kvar den förmågan, även om den kan vara dold av många års avlagringar av mönster.
böckerna var jättebra! Under tidspress och ständiga dödshot kan det vara rationellt att inte släppa koncentrationen på att överleva.
SvaraRadera