Det var bra länge sedan jag skrev ett inlägg på denna blogg, närmare bestämt två år sedan. Men tidigare idag kände jag mig på ett sjusärdeles gott humör. En av orsakerna till min strålande sinnesstämning var att jag de två senaste dagarna läst boken Resa i känslornas landskap av Björn Wrangsjö. Det är en underhållande berättelse om hur författaren hälsar på de olika känslokaraktärerna. Han träffar bland annat Skuld, Skam, Vrede, Kättja och Glädje. Eller rättare sagt, Kättja träffar han aldrig utan bara kusinen Trånad. (Jag undrar om författaren hade sällskap av Genans när han skrev detta parti?)
En av de saker jag gillade mest med boken är att författaren inte tycks värdera känslorna. Han gillar uppenbarligen besöket hos Tacksamhet bättre än när han hälsar på hos Girighet, men slutsatsen är ändå att alla känslor är viktiga och att de förmedlar ett budskap till oss. Detta helt i linje med mina egna tankar om känslorna som skattkarta eller vägvisare för att upptäcka vad som är viktigt för oss och vad vi längtar efter.
Hursomhelst blev jag intresserad av att ta tag i mitt projekt igen. Jag funderar på om jag ska söka pengar från kulturförvaltningen eller anmäla mig på Reach for Change. Jag kanske kan göra olika versioner av föreställningen; en som vänder sig till låg och mellanstadiet, en till högstadiet och gymnasiet samt en till en mer vuxen publik?
Jag får också genast mer storslagna planer: Jag kanske ska skriva en bok där känslorna beskrivs och eventuella orsaker till varför vi människor upplever specifika känslor? Vad sägs om ett känsloinstitut eller en folkhögskoleutbildning? I framtiden kanske det inrättas ett känslodepartement? Jag kanske ska starta en egen hemsida? Jag funderar på arbetsnamnet ”Navigera bland dina känslor”. Spännande fortsättning följer…
